Att gilla att springa

Kan man lära sig att gilla att springa? Det här inlägget är för alla som vill tycka om att springa, men som faktiskt inte gör det. I mitt fall har jag lärt mig att gilla att springa. Det var inte alls en naturlig vänskap - jag har inte en maratonlöpares seniga och späda kroppsbyggnad, snarare tvärtom. Däremot är jag ganska envis med ett sinnelag som passar för långlöpning.

Första gången jag behövde springa för springandets skull, dvs. inte som en del av något annat som fotboll, brännboll, eller friidrott, var på gymnasiet. Mina gymnasieår började alltid med att vi på hösten skulle springa 5 km på jumpan. Att ingen hade rätt skor för att springa, att alla inte var lämpade eller vana att springa, det spelade ingen roll. Alla skulle springa, på tid. Att som i övriga ämnen lära eleverna hur man gör, löpteknik osv. var inget som lades vikt vid - "alla kan ju springa". Det var bara att ge sig ut och springa, eller som i mitt fall, trotsigt gå de 5 km. Min 3:a i jumpabetyg var därmed cementerad! 

Nåväl, i mitten av gymnasietiden började jag springa 25-30min pass, helt frivilligt och på fritiden. När jag flyttat hemifrån blev springpassen mindre frekventa för att under en period helt upphöra. Ungefär på det sätt som det lätt blir i gapet mellan jumpan under skoltiden och innan man själv kommit till insikt om vikten av regelbunden motion och friskvård under resten av livet. Sen, för ungefär 12 år sen började jag återigen springa. Både som terapi för att hantera en situation jag inte trivdes med och för att skala bort några kilon. Det var också då jag första gången sprang lite längre än de tidigare 30-min-passen. Och när jag kom upp i 45-50-min-pass, då började jag verkligen gilla att springa!

Enkelheten i att bara ta på sig ett par skor och ge sig ut, att springa på kvällen och se solen sakta dala och spegla sig i vattnet, eller börja dagen med ett springpass och se stan sakta vakna till liv. Att njuta av tystnaden på platser som dagtid är hårt trafikerade, eller upptäcka hur staden utvecklas och förändras utmed gamla invanda rutter. Att kunna börja träningspasset direkt hemma vid ytterdörren är en lyx när allt annat i vardagen handlar om att passa tider, planera ner på minuten och boka upp lång tid i förväg.

Springturen är min tid för att fundera på saker och ting, reflektera över dagen som varit eller precis börjat eller filosofera om livet i stort. Ofta kan jag samla tankarna kring något som hänt på jobbet och fundera på svarsformuleringar. Vid andra tillfällen räcker det att beundra utsikten och vyerna i takt med musiken i öronen och bara känna sig lycklig över att få vara ute och springa.

Nöjdhetskänslan när man kommer hem efter ett pass och benen är alldeles trötta är oslagbar! Hur dagen än varit är man bara glad och lycklig över att ha gjort sitt pass och kanske fått uppleva ett eller två "Kodak moments". Den fysiska utmattningen och mentala avkopplingen som ett långt springpass ger - då sover man som allra bäst! 

Så, man kan lära sig att gilla att springa och att springa är för mig starkt förknippat med en känsla av frihet!