YEEESSSSSS

Vilken känsla att ha klarat ett av årets löpmål!! Idag blev min långa långtur äntligen av. Vädret var perfekt med växlande molnighet, nästan ingen vind och 11-13 grader. Hellånga nikelöpartights för lite kallare väder, t-shirt och tunn löparjacka - varma ben ända från start! Inget knä- eller vad-/vristont, ingen tung andning, inga svaga ben eller halsont! Det kändes oförskämt bra redan från början, även om jag började i väldigt lugnt tempo.

Någonstans omkring 9 km kändes det att Yes, jag kommer att fixa det här,  jag kommer att klara mitt mål. Grym känsla som fick mig att pressa mig lite till, men på sista km fanns inte mycket kvar att ta av. Då gällde det bara att försöka springa hela vägen hem, hur sakta det än gick på slutet. Sen blev det både ett och två extra varv runt kvarteret för att varva ned.

Några kamerastopp gjorde att tidtagningen inte var helt perfekt, så kanske hade jag klarat det på mitt mål om 1h30-1h40 utan stoppen. Totalt tog det nu 1h46 att springa 15.39 km - så långt har jag aldrig sprungit i ett sträck förut. Då ingick tre rejäla uppförsbackar och en mindre, men mycket brant, uppförsbacke på slutet. I nedförsbackarna var det mest fokus på att inte snubbla - benen gick av sig själva.

Utrustningen spelar stor roll. Att benen var varma ända från början idag bidrog starkt till att jag kunde springa utan att få ont i muskler och leder. Det var stor skillnad mot onsdagens runda som företogs i ett par vanliga 3/4-delslånga träningsbyxor. Jackan åkte på och av flera gånger under rundan, vilket gjorde att kroppstemperaturen var riktigt behaglig.

Skorna som fick äran att hjälpa mig runt var favoriterna Merrell Ascend Glove GTX. Utan tvekan mina bästa löparskor! Tror det betor på att sulan inte har lika skarpa kanter på sidorna som de andra, och alltså tillåter att jag landar på mitt naturliga sätt på utsidan av foten, istället för att tvinga foten att landa plant i sidled. 

Helt smärtfritt var det ändå inte, framfötterna blev stumma efter 7-8 km, främst vänsterfoten, men det gick bra att fortsätta springa ändå. Avsaknaden av benträning i gymet märks tydligt efter 10 km när studsen i vaderna är i det närmaste obefintlig och lårmusklerna helt stumma. Då det blir mer av ett hela-foten-isättningssteg än framfotsisättning. Det verkar som om den belastning knäna får ta vid hälisättning flyttas till vristerna vid framfotsisättning, men överlag tycker jag ändå att barfotalöpningen funkar bra, även för längre sträckor.  

Maken, som känner sig lätt förkyld och alltså inte följde med på långturen, var i full färd att laga Beef Barbacoa från Jonas Crambys kokbok Texas BBQ när jag kom hem. Den värmde både köket och magen gott :-) Och nu sitter jag i soffan med fleecesockar på fötterna för att bibehålla värmen, efter att tacksamt haft mina Salomon relaxskor hela kvällen, och känner mig omåttligt nöjd! Imorgon kommer fötter och vrister att protestera högljutt, men det var det definitivt värt!