Dagen kunde ha börjat bättre: Stressig morgon för att hinna till tidigt morgonmöte, som förvisso jag hade begärt, men tidsförslaget kom från den andra mötesdeltagaren. Trist att personen i fråga tyckte det var OK att häva ur sig sin allmänna frustration över ett ansträngt resursläge och gå på defensiven när jag föreslog olika möjligheter att minska stressen avseende vårt samarbetsprojekt. Sen gick allt i ett, men när dagen var slut tyckte jag ändå att jag uppnått något.
Igår var det så fint väder med solsken och ett tag tänkte jag att jag skulle ta en springtur igen efter jobbet, men när jag väl gick från kontoret var det kallt och solen hade nästan gått ned helt. Det blev en kväll hemma med diverse pyssel istället. Så med gårdagens överhoppade träningspass, och den tråkiga morgonen i färskt minne, var det träningsdags ikväll - kosta vad det kosta ville!
Ursprungsplanen var att gå till gymet för ett arm-, axel-, och benpass. Vädret var långt ifrån inbjudande, så när jag väl kommit hem, och maken började vackla i sin övertygelse om att gå till gymet, var det lätt att ge vika. I sådana lägen måste man ta till det som den första fästmön i Jerry Maguire benämner "brutal honesty": Det är precis så här vägen till soffpotatis börjar (åtminstone för maken och mig)!
Som jag skrev häromdagen - regn är inte alls lika jobbigt som stormvindar på en joggingtur, förutsatt att kläderna och skorna håller tätt, så jag lockade med mig maken på en 45-minutersrunda, med löfte om en god kvällsmat när vi kom hem igen. Och till bådas vår förvåning var vi långt ifrån ensamma att tycka det är helt OK att springa i regn - i söndags mötte jag inte någon annan joggare, men ikväll mötte vi bortåt 5-6 stycken. Är det månne så att de som ska springa Göteborgsvarvet har börjat komma ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar