21 oktober 2014

Hur tätt kan man sitta i en soffa?

Att det finns större och mindre skillnader mellan olika kulturer vet förstås alla, och det jag skriver om här är inget nytt, men medan företagslitteraturen ofta fokuserar på hälsnings- och mötesetikett i olika kulturer och dagspressen fokuserar på integration och religion, handlar mitt exempel om mer vardagliga saker.

Vi hade goda vänner från Tyskland på besök i somras, där han är tysk och hon är spanjorska. Det var sista helgen på fotbolls-VM och vi hade även bjudit hem ett annat gemensamt vänpar för att titta på finalen tillsammans. Kvällen innan hade vi sett semifinalen bara vi fyra ihop, och då "klämt" ihop oss alla fyra i vår 2,5-sitssoffa som teoretiskt skulle kunna rymma fem normalbyggda vuxna, men då får någon sitta på skarven mellan plymåerna i mitten.

När vi ätit färdigt och skulle sätta oss att titta på finalen, började maken och jag samt det andra svenska paret att snegla på soffan och fåtöljerna i rummet. Maken skickades snabbt att hämta in två fåtöljer från en annat rum, och vi slog oss ner - våra tyska vänner i ena halvan av soffan, en av de svenska vännerna i den andra, och vi tre övriga i varsin fåtölj. 

De tyska vännerna fnissade och tittade frågande på oss, eller ja, mannen har pluggat i Sverige och är van vid svenskar och våra (o)vanor, men hans spanska hustru såg (med rätta) mycket frågande ut. Så vi var tvungna att förklara: Det går helt enkelt inte att sitta fyra vuxna svenskar i soffan - det blir för trångt för att vara bekvämt för den svenska personlighetens krav på "behagligt avstånd till sin nästa".

Och när jag tänker tillbaka har det nog faktiskt aldrig suttit mer än tre vuxna svenskar i den soffan, ett par i ena halvan och en person i den andra. Att vi ändå satt fyra vuxna i soffan dagen innan berodde naturligtvis på att två av dem inte var svenskar... Så, hur internationella vi än anser oss vara, finns det vissa oskrivna regler vi ogärna tummar på, som till exempel att sitta axel mot axel med icke-familjemedlemmar i en soffa :)

18 oktober 2014

Retrospektiv: Göteborg


Hur lång tid ska man ha bott i en stad för att kunna säga att "jag är från .... " istället för "jag kommer ursprungligen från ...., men har bott här i stan sen...."? 5 år, 10 år, 20 år, aldrig? 

Denna höst är det 20 år sen jag flyttade till Göteborg, och fortfarande betraktar jag mig inte som göteborgare. Ändå har jag sett stan omvandlas ett flertal gånger, är starkt lokalpatriotisk och hävdar bestämt att det här är Sveriges framsida, att det inte alls regnar så mycket som ryktet säger, osv. Stockholm besöker jag väldigt sällan, säkert en förlust för mig, men varje gång jag varit där i vuxen ålder känner jag mig som kusinen från landet. När jag sen kommer hem igen till en vacker kväll med solnedgång över vattnet (eller Hisingen om man är petig, se tidigare inlägg om geografins relativitet), känns det så mycket bättre - naturligtvis regnar det aldrig just de dagar jag varit i Stockholm ;)

När jag tittar tillbaka på dessa 20 år är det mycket som har ändrats. Det var precis efter den djupa lågkonjunkturen och många nyutexaminerade som fått jobb på annan ort fick sälja sina små lägenheter på Johanneberg med brakförlust för ett par hundratusen. Sen dess har priserna på bostadsrätter i attraktiva områden mångdubblats. Då fanns det fortfarande många hyresrätter i city jämfört med i Stockholm, medan det idag antagligen är mer utjämnat mellan städerna. 

Då var det en stor småstad med "en av varje" istället för alla otaliga kedjor som idag har filialer i varje gathörn, och lunchstängt i de små butikerna. På söndagarna åkte man in till stan och gick på kondis för allt annat var stängt. Idag heter det café, och vissa har öppet hela natten samtidigt som fler och fler butiker har öppet längre på vardagarna och söndagsöppet.

Då fanns ett Billhälls i nästan varje stadsdel i stan och nu är det Axfood's Hemköp som dominerar i innerstan medan de andra två stora livsmedelsdetaljisterna, trots tappra försök inte lyckas expandera nämnvärt. Redan på den tiden, eller kanske hade de aldrig gått ur modet i Göteborg, fanns en delikatessdisk i varje liten Ica-butik, något som för länge sen hade försvunnit i den lilla ort jag kom från. Glädjande nog har delikatessdiskarna vunnit striden mot färdigförpackat, och idag är de lika vanliga som när jag växte upp, både här och där.

Då fanns det nio spårvagnslinjer och 4:ans vagn gick till Saltholmen, medan vi nu har 13 linjer (14 när nya linjen längs södra älvstranden är klar?), ett antal stombusslinjer och 11:an går till Saltholmen. I samma veva som linjerna utökades och drogs om flyttades fontänen och de första (?) japanska körsbärsträden planterades på det ombyggda Järntorget. Nu är hela staden full av vackra rosa körbärsträd i april.

Då fanns ett Volvo, som gjorde både person- och lastvagnar, under ledning av P G Gyllenhammar. Nu finns två Volvo där båda bytt ägare / ledare ett flertal gånger. Då fanns viss varvsindustri kvar, och nu är den snart helt borta, i och med likvideringsprocessen som Damen Götaverken inledde för någon månad sen.

Då fanns inget casino eller Götatunnel och trafiken var tung längs södra älvsstranden. Nu börjar planerna på att bygga om norra och södra älvstränderna till blandområden att realiseras, och oavsett om man gillar det eller ej, kan jag inte låta bli att undra:  Har månne den stora småstaden växt upp och blivit en liten storstad?

16 oktober 2014

Lighten up

Innan jag föll som en fura på cykelbanan hann jag med en springtur till i mörkret. Förra hösten testade jag reflexväst, men tyckte det var överflödigt bland stadens gatljus. Med alla vägarbeten är belysningen sämre än vanligt, men reflexband och små diodlampor gör mig ändå väl synlig (läs: upplyst som en springande julgran) för medtrafikanterna. 

Vad jag däremot inte räknat med var att det faktiskt var svårt att se alla ojämnheter utmed min springrunda, orsakat av allehanda vägarbeten i stan med sämre gatubelysning och tillfälliga lagningar som följd. Helt plötsligt verkade pannlampa inne i stan inte fullt lika nördigt och onödigt som tidigare. Och med tanke på att min utrustning för övrigt är i det närmaste helt komplett, så finns inte så många andra prylar kvar på önskelistan för höst- och vinterlöpningen.

Som vanligt visar en snabb koll på nätet att det går att lägga nästan hur lite som helst, och hur mycket som helst på en pannlampa. Frågan är bara vilken som ger mest valuta för pengarna utifrån mina ganska modesta behov. Stalltipset från en löparvän är Silva Trail Runner II, och efter lite googlande hittade jag denna uppdaterade version med uppladdningsbart batteri via USB-kontakt hos Stadium.

Min snälla make lät mig använda sin ansamlade stadiumbonus för att köpa lampan lite billigare, så nu ligger den i garderoben och väntar på att sin premiärtur. Det lär dock dröja, efter att nyckelbenet initialt var ganska hanterbart, så är det nu både stelare och svårare att få det i viloläge utan mitellan, så det blir bara korta pass framför datorn, alternativt skriva med endast högerhanden. Men en pannlampa går att använda till annat också, som att skrämma maken i inomhusmörkret.

15 oktober 2014

Bryssels maraton


Förra söndagens löptur företogs i Bryssel, dock helt utom tävlan. Det var en ren slump att Bryssels maraton (och halvmaraton) inföll samma helg som höstens brysselbesök. Fredagskvällen och lördagen var ljuvligt soliga och sommarljumma - barbent och kortärmat fungerade utmärkt :) 

På söndagsmorgonen var vädret lite svalare och regnet hängde i luften - helt perfekt för löprunda. För att inte krocka med maratonbanan, sprang jag i ett helt annat område än jag tidigare sprungit i. Det hade varit bra att ha med sig metrokortet. Inte för att jag var stressad av att inte veta var jag befann mig, snarare för att maken en timma senare fortfarande satt på hotellet och väntade på mig (och frukosten) medan jag försökte gena tillbaka från det som skulle ha varit "en kort runda". 


Det som alltid slår mig med Bryssel är hur likt det är Göteborg såtillvida att det är den känns som en småstad fastän den förstås är ganska stor. Istället för renodlade affärs- och shoppingkvarter, tycks nästan hela stan vara blandad bebyggelse med boende, kontor och affärer. Dessutom går det enkelt att promenera genom stan, dvs. avstånden är inte avskräckande. Och naturligtvis all mat, kaféer, ölserveringar, bagerier osv. Ingen risk att behöva gå hungrig och törstig....

Tips för att en springtur på okänd ort:
  • Fulladdad telefon med GPS påslagen
  • Kollektivtrafikkort
  • Dagsljus
  • Observant på omgivningen

Och vem vet, kanske är det inte en slump om nästa brysselbesök sammanfaller med Bryssels maraton?

13 oktober 2014

Höstskörd


Det är redan en bit in i oktober, och ett vanligt år hade balkongodlingarna varit till ända nu. Dock har detta varit ett ovanligt år, inte minst vädermässigt, så det är egentligen föga förvånande att odlingarna fortfarande bär frukt, och att skördetiden är långt ifrån över. På bilden ovan tronar helgens skörd av tigerplommontomater och diverse chilifrukter (Anaheim, Lindas chili, Early Long Slim, Bhut Jolokia, Peter Pepper, Trinidad Moruga Scorpion).


Tomater har vi inte köpt sen slutet av juli, och att döma av tomatplantorna så har vi ytterligare någon eller några veckors skörd kvar om temperaturen håller sig som hittills. Alla makens chiliplantor har fått mogen frukt, och uppvisar fortfarande en imponerande färgprakt med gula, orange, röda och vita frukter. Citronträdets frukter är fortfarande vackert, men smått frustrerande, gröna efter att ha suttit där hela våren och sommaren, dock mycket större frukter nu och t o m smultronen växer fortfarande.


Något som verkligen överraskade var när fikonträdet började få konstiga utväxter i klykorna mellan blad och gren i slutet av sommaren. Det tog några veckor innan maken hojtade "det är ju fikon som växer där". Och visst hade han rätt - små, gröna och synnerligen söta, men ändå omisskännligen fikon. Nu har de blivit lite större, men har ändå en bit kvar till storleken och färgen på de som finns att köpa i affären.

Nu hoppas jag att jag hinner plantera om fikonträdet i en vinterbonad kruka innan temperaturen sjunker alltför lågt, såg att redan denna vecka ska det gå ner mot 5-6 grader nattetid. Citronträdet har redan börjat bo inomhus vissa nätter för att långsamt vänja sig vid inomhusklimatet - skam den som ger sig, i år ska jag göra allt för att lyckas övervintra det!

12 oktober 2014

Vingklippt

Nu blir det varken löpning eller annan träning på några veckor. Stygn i huvudet, lätt hjärnskakning och vänster arm i mitella pga brutet nyckelben. Mobilskrivande begränsas till högerhandens tumme. Däremot har jag till min (och makens) glädje hittat en ställning vid skrivbordet som möjliggör datorskrivning med två händer under kortare stunder, vilket innebär att den frustrerande långsamma pekfingervalsen som jag använde första dagarna nu kan läggas till handlingarna. 

Så vad hände? Mötande fotgängare på cykelbanan. Hon flyttade sig inte upp på trottoaren och jag väjde inte tillräckligt mycket. Hon hade en axelremsväska över ena axeln, tyvärr den som mötte mig. Mitt styre fastnade i hennes väskrem och jag föll som en fura (antar jag). Och naturligtvis hade jag, som varm cykelhjälmsförespråkare, inte hjälmen på mig denna dag - min cykelsäsong slutade egentligen för flera veckor sen och följaktligen hade den flera år gamla hjälmen slängts för att ersättas av en ny nästa säsong. Istället för en eftermiddag med möten blev det ambulans till Sahlgrenskas akutmottagning, omplåstring och röntgen. Jag kan bara hoppas att personen som orsakade olyckan fick sig en tankeställare och var en av dem som hjälpte till efteråt. 

Själv är jag inte så insatt i kritiken mot akutmottagningen på Sahlgrenska, men jag har bara gott att säga om det bemötande, behandling och vård jag fick. Ambulansen måste ha kommit snabbt eftersom jag redan efter 45 minuter kunde ringa maken från sjukhuset och säga vad som hänt. En dryg timma efter olyckan var såret i huvudet ihopsytt och röntgen av flera kroppsdelar beställd. Ytterligare 3-3,5 timmar senare var röntgen gjord, och tillsammans med maken väntade jag i 3 timmar innan resultatet var klart och vi kunde åka hem.

Visst, det kunde ha gått snabbare att komma in till röntgen och naturligtvis verkar det helt onödigt att vänta i tre timmar på resultatet av röntgen, men jag hade inga livshotande skador, och mådde efter omständigheterna bra, så självklart måste svårare fall få prioritet. Ändå sparades inga resurser för att försäkra sig om att rätt diagnos ställts innan jag blev hemskickad. Däremot vore det kanske önskvärt att få alla "lätta" fall klara för hemgång så fort som möjligt för att slippa fylla upp korridorerna med icke-akuta patienter. 

Alltifrån de medmänniskor som hjälpte mig i väntan på ambulansen och låste fast cykeln så maken kunde hämta den senare, till ambulanspersonal, och sjukvårdspersonal på akuten och röntgen gav mig ett mycket vänligt och empatiskt bemötande. Alla mina pinaler togs väl om hand, och alla värdesaker var intakta från olyckstillfället tills jag åkte hem från sjukhuset åtta timmar senare. Någon hade till och med stoppat ner mina vantar i jackfickan för att de inte skulle komma bort, liksom halsbandet som fanns prydligt nedstoppat i väskan.  

En eloge går också till Trafikverket som i samarbete med akutens personal begär dokumentation i ett trafikskadeformulär för att kunna följa upp frekventa olycksplatser och vidta åtgärder där så behövs. Mitt fall ;) landar klockrent i kategorin Cykelolyckor orsakade av fotgängare. Publicerade inte VTI/Trafikanalys en studie för något år sen som visade att en förhållandevis stor andel (40%?) av cykelolyckorna orsakas av just fotgängare?

Tips till fotgängare: 
1. Använd inte cykelbanan som trottoar.
2. Om nr 1 ej följs, var uppmärksam och lämna cykelbanan vid möte med cyklist.

Tips till cyklister på cykelbanan:
1. Använd ringklockan.
2. Förutsätt inte att fotgängare på cykelbanan ser dig även om ni möts.
3. Var konsekvent m cykelhjälmanvändningen - jmfr att betala varje gång i kollektivtrafiken. 

Och naturligtvis har cyklister lika lite att göra på trottoaren som fotgängare har att göra på cykelbanan - ju fler trafikslag / trafikanter som blandas, desto fler och allvarligare olyckor eftersom de har olika referensramar och skydd / brist på skydd. Blandad trafik förutsätter god inlevelseförmåga och uppmärksamhet från alla trafikanter, något som tyvärr verkar ha blivit en bristvara på senare år, kanske finns ett samband med att färre och färre tar körkort och alltså inte får den trafikutbildning som tidigare nästan alla fick?

4 oktober 2014

Catering hos vänner



Häromveckan skulle vi ha vänner hemma på middag, men ställdes med kort varsel inför två alternativ: Flytta middagen till senare datum, eller flytta middagen till vännerna istället. Vi valde det senare, med catering hos vännerna.

Det gick förvånansvärt bra - västerbottenostkexen till förrätten bakades färdigt hemma och monterades på plats; risotton förbereddes hemma och kokade färdigt med buljong på plats; och efterrätten gjordes färdigt hemma och monterades på plats. Väldigt bekvämt att bara lämna röran bakom sig och kunna göra klart i ett städat och prydligt kök. Likaså att inte behöva tänka på dukning, allmän städning av hemmet osv. Kanske ett koncept att fortsätta med ;)

Efterrätten bestod av hemgjorda äpplemunkar med hemgjort äpplemos, som jag bara gjort en gång förut. Friteringen går bra, vilket jag tillskriver min suveräna spishäll, men liksom förra gången var det nästan omöjligt att få in en större mängd äpplemos i dem, trots att jag använde sprits med liten syll.
Nästa gång ska jag testa semmelmetoden, dvs. skära av ett litet lock, gröpa ur och lägga på locket igen. Fast med tanke på att både köket och jag luktade ett helt dygn efteråt, trots tvätt och vädring, så får det nog vänta till nästa höst, eller när fläktfiltren behöver rengöras nästa gång...