En sorts kärleksförklaring...

En extra eloge till Team Abu Dhabi som, som enda båt, gjorde extrasvängar framför de publiktäta kajerna på både norra och södra sidan älven - en gest värdig en segrare!

Whitbread Round the World Race, så hette seglarcirkusen som denna vecka intagit Göteborg, en gång i tiden, från första racet 1973 fram till 2001. Mitt intresse för tävlingarna väcktes i och med att Duran Durans sångare, Simon LeBon, var besättningsmedlem på the Drum i mitten av 80-talet. De två efterföljande tävlingarna följde jag noggrant och intresset ökade förstås med de svenskflaggade båtarna och våra svenska toppseglare., något inte minst det faktum att jag fortfarande har kvar tre böcker med skildringar av loppet sett ur dessa svenska seglares perspektiv.

Mot slutet av 90-talet hade mitt intresse svalnat, säkert i och med att verkligheten och livet pockade på min uppmärksamhet, men jag följde ändå tävlingarna någotsånär och var förstås på plats vid Älsvsborgsbrons brofäste för att titta på bl.a. "Pirates of Carribean"-båten anlände i mitten av 2000-talet. När Volvo tog över och namnet kortades ner till Volvo Ocean Race, vilken innebär att även detta event kan få en trebokstavsförkortning, VOR, hände något som fick mitt intresse för tävlingen att drastiskt minska. 

De senaste dagarna, när jag dragits med i entusiasmen över finaletappens mål i stan - hur skulle jag kunna låta bli att göra det ;) har jag funderat på vad som hände och varför jag inte längre är lika intresserad. Först tänkte jag att det var för att Volvo tog över, vars brand varken då eller nu är förknippat med spänning och äventyr. I rättvisans namn är säkert inte Whitbread heller särskilt spännande, men det tog flera år innan jag förstod att det var ett bryggeri, vilket förstås inte talar till deras marknadsförares fördel.

Min nästa tanke var att det blivit så kommersialiserat med kortare / fler delsträckor, vilka förlades till hamnar och länder där Volvo har affärsintressen. Inte heller denna tes höll eftersom uppdelningen i ett större antal delsträckor började redan under de sista whitbreadtävlingarna. Dessutom borde jag som är tekniknörd tilltalas av all teknik båtarna är utrustade med, och hur man kan följa dem hela tiden via racingsiten. 

Till slut kom jag på vad det handlade om - och det handlade egentligen inte så mycket om att tävlingen bytte ägare, eftersom trenden påbörjades redan i Whitbreads regi. Tävlingen har gått från att vara främst ett äventyr till att bli just vad det egentligen alltid varit, en tävling. En titt på startlistorna genom åren ger ytterligare belägg till tesen. Enligt wikipedia hade de första tävlingarna 15-30 startande båtar av olika storlek, men i och med övergången i mitten av 90-talet till att endast tillåta en båttyp minskade antalet startande drastiskt, först till ett tiotal och i de senaste racen till 6-7 lag. 

Sammantaget innebär detta att seglingarna blivit mer lika upplägget för de stora bankappseglingarna, som America's Cup. Förekomsten av In Port-race som del i tävlingen befäster detta ytterligare. Samtidigt minns jag hur det redan i mitten av 90-talet skrevs att intresset för att delta i Whitbread ökade hos duktiga bankappseglare. Dock vill jag noga understryka att denna ändring på intet sätt förtar bedriften seglarna och teamen kring varje segelbåt utför - det är fortfarande en mycket krävande tävling med stora risker - det var inte så länge sedan någon förolyckades under en tävling. 

Och visst satt jag som klistrad vid datorn i måndags när båtarna närmade sig Göteborg, och flippade mellan GP:s liveuppdatering och marinetraffic's sjötrafikspårning. Och visst förbannade jag att någon lagt ett möte kl 13 så jag inte kunde gå ut och titta på båtarna när de kom in mot Frihamnen. Och visst var jag otålig idag när maken drog benen efter sig så jag inte visste om jag skulle hinna ner till älven och titta på dem efter dagens In-Port-race.

Stena Line hade bjudit in till kajfest, med livesändning av In-Port-race och diverse food trucks, aktiviteter och gratis glass, men jag var ute efter den perfekta platsen för att plåta båtarna när de kom förbi efter tävlingen, på väg tillbaka till Frihamnen. Skam den som ger sig, jag fick en finfin plats längs metallstaketet de satt upp, vilket gav utmärkt stöd för att plåta bilder med kamerans inzoomning. Det enda stressmomentet var att min vanliga kamera sparar bilderna väldigt långsamt, vilket innebär att jag måste välja mitt tillfälle noggrant, så att plåta actionsporter är inte att tänka på.

Om jag förstått rätt ges imorgon möjlighet för allmänheten att gå ombord på båtarna och titta på dem - gissa vem som kommer stå i kö för det?