28 maj 2015

Slutet på början


Vilket magnifikt oväder som landade över stan ikväll - och jag som hade ett dubbelpass på lut. Turligt nog såg jag hur molnen tornade upp sig och mörknade innan jag gav mig iväg, och kunde således klä mig därefter. Däremot hade jag inte räknat med att det skulle komma hagel samtidigt som jag var ute på en raksträcka med sidvind. Det var som småspik eller häftstift som träffade örat och sidan av ansiktet :( Då är det extra skönt att ha varma och regntåliga kläder och skor!

Nåja, oväder eller inte, senaste veckorna har det kliat i fingrarna att starta ett nytt träningsprogram, med siktet inställt på att kunna springa distansen halvmara till hösten... Men eftersom jag är i sluttampen av vinterns träningsprogram, med 41 av 47 pass gjorda, vill jag inte riktigt bara avbryta. Inte för att det spelar någon roll, men det är alltid så skönt att kunna göra färdigt, bocka av det och sen gå vidare till nästa sak. 

Det nya programmet får helt sonika vänta medan jag ger mig själv en vecka till att avsluta de sista 5 passen (pass nr 44 är mystiskt försvunnet, men pass nr 33 och 34 har jag tydligen sprungit två gånger vardera... ett av livets små vardagsmysterier). Egentligen skulle vinterns träningsprogram vara avslutat för länge sen, men med alla förkylningssymptom har det tagit ungefär en månad extra. Nu ser jag fram emot slutet på en lång början, eller försäsong. Låt sommarsäsongen börja!

27 maj 2015

Allergisäsong

Hela senvintern och våren har jag varit småförkyld och infekterad. Ungefär sådär som man brukar känna sig precis innan helvetet bryter loss i en riktigt stor förkylningsurladdning. Sen är man hemma några dagar från jobbet, nyser, överanvänder nässprayen, hostar och är allmänt slemmig och ofräsch, innan det efter övergår i rinnsnuva och sen några veckors irriterande rethosta och lika hes röst som en nattklubbssångerska à la Jessica Rabbit. 

Det konstiga med den här vintern och våren är att det aldrig blivit någon urladdning, helvetets portar har lugnt förblivit stängda, och istället har jag bara känt mig allmänt ur form, och lätt ansträngd i bröstet vid inandning. Några dagar har det känts helt bra vilket lett till att jag tagit ett ordentligt träningspass och några dagar senare har det varit samma sak igen med lågintensiv förkylning. Nu är vi framme i slutet av maj, och maken tyckte jag borde kolla upp det - att vara småförkyld i flera månader är inte likt mig. 

Sagt och gjort, i måndags gjorde jag slag i saken och ringde vårdcentralen. En vänlig sköterska undrade om jag hade några allergier - ja, det har jag, men huvudsakligen sådant som jag kan undvika, och inga allergener som borde ha varit i omlopp i februari. Trodde jag ja, men hon hävdade bestämt att det är då det börjar med alla olika pollensorter nu när vintern varit mild. Det kunde inte skada att testa i alla fall.

Nu är det dag tre, med allergitablett varje morgon, och en dos Nasonex i vardera näsborren morgon och kväll. Peppar peppar, ta i trä - hittills verkar det fungera. Sjuksköterskans andra rekommendation var att göra en astmakontroll eftersom jag är allergiker. Och kanske skulle det förklara en del av de fenomen jag upplevt när jag sprungit, ex. luftstoppet förra vintern, att det alltid känns som att det är min förmåga till luftintag som begränsar mig när jag springer lite snabbare, snarare än att musklerna inte orkar, osv. 

Det vore i alla fall bra att få en uppdatering av vad jag är allergisk mot, utöver det jag vet / av misstag råkat testa genom åren. Och min stora förhoppning är att det ska visa sig att jag, liksom kollegan på jobbet, är allergisk mot häst och katt, men inte mot just hund...

25 maj 2015

Tro vs vetenskap

Den observante noterade en liten passus om mina kära merrellskor i förra inlägget (Stafettvarvet). Under träningen inför den stora händelsen hade jag förmånen att kunna springa samma varv med några dagars mellanrum och i olika skor. Det visade sig att, även om asicsskorna (Asics Gel Super J33) klämde förskräckligt på tårna från båda sidor, var den rundan något snabbare än den med Merrell Bare Access 3. 

I vetenskapen ställs krav på repeterbarhet, noggrann kontroll av jämförbara förutsättningar och justering för ev. avvikande omständigheter osv. för att kunna bevisa en hypotes. Även om jag inte på något sätt vill hävda att mitt experiment uppfyller dessa kriterier, har jämförelsen ändå legat och gnagt i bakhuvudet. Dessutom har maken antytt något liknande i jämförelser mellan sina skor. 

Och ändå valde jag till slut att springa i ett par merrellskor (Bare Access Trail GTX), och jag har ytterligare ett par på ingång. Som jag varit inne på i ett tidigare inlägg det handlar inte alltid om vilken utrustning som är bäst på pappret, dyrast, har senaste teknologin / materialen, eller ens om vilka som kanske är bevisat bäst i praktiken. Istället handlar det lika mycket om känsla och förtroende - eller väl utarbetad livsstilsmarknadsföring för den som är cynisk :). 

Så när mina nya skor snart anländer, kommer jag ändå tycka att detta är de absolut bästa bästa skorna, och hoppas att de är skorna med stort S som ska ta mig mot mitt långsiktiga mål att springa (något) längre och något fortare.

20 maj 2015

Stafettvarvet


Vädergudarna var oss mer än nådiga - vilken fin kväll det blev för att springa Stafettvarvet med kollegorna :) Efter en dag med åska, störtregn och hagel vid lunch och stora hotande moln på vägen till Slottsskogen, sprack himlen upp, solen kom fram, och temperaturen höll sig till behagliga 13-14 grader. Hejarklacken (icke-springande kollegor) etablerade basläger med filtar och picknick. Precis innan vi gick hem kom ytterligare ett vårtecken i form av en väldigt speciell luftballong - Logistik- och transportmässan, som i år inkluderar truckhantering, går på Svenska Mässan just nu. 

Vädrets osäkerhet gjorde valet av skor extra svårt. Mitt förstahandsval var Merrell Bare Access 3, men samtidigt har några jämförbara löprundor med olika skor indikerat att asicsskorna kanske, möjligen, eventuellt är något snabbare än merrellskorna, ve och fasa - jag som har ytterligare ett par på väg hit. Dock hade jag asicsskorna till gymmet häromdagen, och de klämde förskräckligt obekvämt på tårna. Risken för regn gjorde att valet till slut föll på Merrell Bare Access Trail GTX-skorna. 

Första sträckan föll på mig, och med som tävlingsovan lät jag mig förstås ryckas med i de andras tempo när startskottet gått, ett för mig mycket för högt tempo. Pulsen låg långt in i det röda området hela tiden. Intressant vilken skillnad det är att ligga på i princip maxpuls, kontra två-tre slag lägre - skillnaden mellan att tro man ska dö där och då respektive superjobbigt, men orkar nog en bit till. 

Det hjälpte inte heller att vi sprang det jobbiga varvet, med den lågintensiva uppförsbacken förbi Slottsskogsvallen bort mot Majvallen, och sen den korta, medelintensiva uppförsbacken till toppen. Avslutningen gjordes via en extrasväng för att få banan lite närmre de utlovade "ca 4 km", och ändå klockade Adidas Micoach-appen bara 3,68 km.

Sammanfattningsvis kändes det som jag skulle trilla ihop och dö vilken sekund som helst, men tiden blev fantastiskt bra, även om sträckan var kort: Både snittid och snabbaste km låg 30-40 sekunder snabbare än hittills i år.  


18 maj 2015

Den tunna blå linjen


Så var det dags igen. Idag målades den blå linjen upp som markerar Göteborgsvarvets bana. Och liksom varje år kommer jag inte stå på startlinjen, men jag hittade ett par intressanta siter (city marathons respektive maratonkalender) med länkar till en mängd maraton- och halvmaratonlopp runt om i Europa. Köpenhamn på hösten skulle kanske inte vara så dumt?

Efter en vår full med segdragna, lågintensiva förkylningar har jag äntligen kommit igång igen. Förra veckan blev det hela tre löppass. Alla tre företogs i Slottsskogen, i akt och mening att träna in mig på samma bana som jag ska springa med kollegorna i Stafettvarvet. En tävling på det populära konceptet 5-6 löpare per lag, 4-5 km löprunda och picknickkorg till laget. 

För några dagar slog det mig att, till skillnad från de andra loppen springs detta som en stafett, vilket innebär att vi teoretiskt sett borde vänta på att alla ska komma i mål innan vi äter picknicken, eller åtminstone innan var och en går hem. Med 4 km per person och totalt fem personer lär det ta ett par timmar. Hoppas att vädergudarna är oss nådiga...